Plötsligt ringer det i min telefon och det är min älskade äldsta son som jag inte har pratat med sen han flyttade till York. Det är drygt en månad sen, vi har förstås pratat via fb men det är inte samma sak. Allt är bra med honom och vi hade en trevlig pratstund. Det känns dock som han har varit borta väldigt länge och då blir man lite ledsen när det bara har gått en månad. Jaja det är bara att gilla läget.

I dag när min man kom hem så hade han med sig blommor och semla. Han ville fira internationella  kvinnodagen tillsammans med mig. Så mysigt så efter vi tränat fikade vi semla och såg ett avsnitt av homeland. Gud vi har blivit några riktiga serienördar.