I dag är jag så trött och jag ska berätta för er varför jag är slut som en artist. I går vid sextiden väntar jag att L ska komma hem och vi ska äta en god middag,träna,jobba och avsluta kvällen med något mys. Nej istället kommer L hem och säger att han har ramlat och jag tycker synd om honom men inte mer med det, han har ju ramlat tidigare. Vi sätter oss och äter och han berättar att han hade  bråttom till spårvagnen och ser inte kanten och faller bara rakt ut med hakan i gatan. Det blöder kraftigt så han får springa in på Ica maxis toalett och fixa till sig. Nu här hemma får jag se ett djupt jack i hakan och vi bestämmer oss för att ringa storebror som är läkare och vi skickade även en bild på hakan.

Vi fick rådet att åka till akuten för att få det sydd. Så klockan åtta på kvällen anländer vi till sjukhuset där säger dom till oss att vänta i väntrummet. Där finns en del andra men ändå inte så många så vi tror att det här kommer gå fort. Så fel vi hade. Efter flera timmar sätter en sköterska bättre plåster på såret, sen var det dags att vänta igen. Vi roade oss med att hänga varandra, sen efter ett tag blev L inkallad och då kände man Yes. Då får jag ett sms att han ligger på en brits och väntar så jag går dit. Det är då man får se alla andra som är jättesjuka, som skriker,gråter och kräks. Det är då man inser att man ska ta vara på sitt liv och det gör jag så gott jag kan. Då var det dags att vänta igen men som tur var så fick L sina små sovstunder men tyvärr icke jag. Då kom sköterskan och tvättade såret och så var det dags att vänta igen, men efter ett tag blev han inrullad till ett behandlingsrum där vi fick vänta igen. Efter ett bra tag kom doktorn in och undersökte honom och gillade inte att den ena pupillen var större än den andra, så då försvann doktorn för att beställa röntgen. Nu gick det snabbt till röntgen och lika snabbt tillbaka till behandlingsrummet och där kom en ny doktor in för den andra hade fått ett larm. Nu äntligen blev han sydd och nu skulle vi vänta på provsvaren. När vi fick resultatet var dom inte nöjda så dom ville att en expert skulle titta på bilderna. Så då kör dom oss ut ur behandlinsrummet och vi hamnar bakom dom blå draperierna igen.

Vi väntar och väntar och klockan 13 .00 får vi svaret vi har väntat på, ni kan gå hem. Men fram till halv sex ska jag vakta honom, så det innebär att jag inte får sova. Nu har vi varit här i 17 timmar. Inte så nice men jag tänker på alla dom andra som var där och önskar dom lycka till. Imorgon berättar jag mer om födelsedagsfirandet om det blir något.